Börjar bli ganska less...
Att hela tiden bli påmind om att andra aldrig skulle klara av att vara ifrån sina nära och kära blir ju bara ännu jobbigare och jag känner mig mer och mer ledsen och låg. :( Jag är ingen superkvinna och jag är inte annorlunda än någon annan. Ända skillnaden som jag kan se det är att jag försöker tänka på det så lite som möjligt för att "överleva" avståndet på drygt 120 mil till min lilla familj.
Jag sysselsätter mig så mycket jag kan med div. olika saker och försöker tänka positivt istället att nu har det snart gått halva tiden och att jag snart kommer att få träffa dem igen.
I helgen var jag hemma hos M i fredags och åt en underbar tapas med några glas mouserande vin och lite osötad hjortronlikör! :D Sen åkte vi ner till stan och gick på Club +27 på Rex och hade en helt underbart rolig kväll! Tack än en gång M för en oförglömlig kväll! :)
Igår var jag ner på Umas knytkalas och umgicks med likasinnade och åt god "medeltida mat" iförd min 1500-tals klänning. Efteråt gick jag och M en sväng på stan i våra dräkter och gjorde "succe"! ;)
Jag hoppas att oktober kommer att gå i rasande fart så att jag snart kommer att vara i huset igen med min lilla familj och fixa och dona inför en underbar vinter och Jul!
I slutet av oktober ska förhoppningsvis maken komma upp på besök över en helg! Längtar redan! :D
Hoppas att du har haft en bra helg!?
Tänk på att du kanske inte alltid behöver säga vad du tänker utan tänka först innan du säger något då den du säger saken till kanske blir ledsen! (Jag är fullt medveten om att jag oxå behöver tänka på det varje dag, jag jobbar själv med det hela tiden.)
Ha det bäst!
Tjing!
Kanske ska försöka sy en liknande klänning nu när jag inte har råd med den äkta!?
Men älskade vän! kramar länge och hårt och stryker lätt över kind och hår
Men jag tillhör ju också dom säger att du självklart klarar av att vara ifrån dem. Är kärleken stark så fixar sig även avståndet. Vissa saker måste man bara göra för att nå sitt mål och ge familjen en bättre framtid. Telefon och Skype är en gudasänd uppfinning sådana här gånger. Och du vet att det är tidsbegränsat! Klart du klarar det även om saknaden är stor! Saknaden ska vara stor - inget konstigt alls.
Vi är ju lite i samma sits du och jag... Försöker hålla oss sysselsatta de kvällar som känns extra tomma och vi sitter ensamma. Och så skönt att vi hitta igen varandra. Du vet att du är välkommen hit på en fika och lite prat när du vill. Och så tar vi lite "clubing" nästa gång jag är barnfri!
Kram kram kram!!!!!
Jag tycker så här: Klart ni klarar det!! Ja det ÄR tufft att vara i från varandra ,herre gud konstigt vore det ju annars!! Men som Maria skriver är kärleken stark så fixar det sig!
P & jag har under låna perioder varit i från varandra pga att han reser i jobbet,men det är ett val vi gjort för att hela familjen ska få det bättre! Precis så som ni gjort det valet! Så bry dig inte om alla kommentarer utan stå på dig och gör så som känns rätt och bra för dig och familjen!!
Tror på dig,kram Pia
Tror också att om man kanske inte är så säker i sitt förhållande själv, så kan det vara svårt att förstå att andra klarar av att vara ifrån varandra... Dom lär sej nog...
Jag börjar också längta efter julen! Ska bli så mysigt med pynt, pyssel och bak... Kanske skulle börja kolla på recept och pyntinspiration? För att inte tala om julklappar... Tänk vilka möjligheter du har iår att köpa fina klappar i smyg! Eller kanske göra egna....!!
Kram!
